Äntligen fri -Sparvhöken i Porto Novell av Nina Wennström

I nr 16, 2016  av Hemmets Veckotidning publicerades min novell Äntligen fri -”Sparvhöken i Porto Novell av Nina Wennström”

Den här går till Lissabon, sa hon. Tack, sa jag och kastade in ryggsäcken och klev på bussen, som jag inte visste vart den skulle ta mig egentligen. Hon satte sig i sätet framför. Efter några få minuter satt hon bredvid mig. ”Strunta i Lissabon- Porto är vackrare! Jag heter Heike, inflyttad tyska, dykare och lärarinna, och jag bor i Porto. Åk med mig hela vägen direkt upp, du kan bo hos mig till att börja med.” Ja, varför inte.

Heike hade varit på dyksemester i Lagos, och jag hade hamnat i en liten fiskeby strax utan för Lagos, Salema, där jag tillbringat det senaste dygnet, men det är en annan historia.

Bussresan till Lissabon från Lagos i södra Portugal, gick svindlande snabbt genom ett lika svindlande vackert och skiftande landskap. Färggranna kullar, pinjeträd, storkar, grisar och korkträd for förbi utanför fönstret. Små byar som till exempel Silves, var så inbjudande att jag var på vippen att hoppa av mitt i färden. Men det gjorde jag alltså inte, nu var målet inställt på att nå portvinets hemvist. En Café con leche på en av Lissabons stationer i väntan på nästa buss som skulle ta oss sista biten upp till Porto. Det var i princip stationsbyggnaden jag såg av Lissabon. Jo, jag såg faktiskt Docs, diskotekområdet nere i hamnen vid Teijofloden, som man visst borde besöka. Såg även den enorma Kristus som inte går att missa. Någonting sa mig att jag gjorde helt rätt som åkte förbi storstaden, den här gången i varje fall.

Den lilla, starka koppen kaffe satt fint, och vid det här laget hade det visat sig att Heike var född på samma dag som jag, och vi hade naturligtvis massor att tala om och jag fick med mig en hel del användbara fraser på Portugisiska i bagaget. Tudo bem? Allt bra? Obrigada/o. Tack. Muy Bem. Mycket bra. Mais o menos. Mer eller mindre och framför allt: Nâo comprendo. Jag förstår inte.

Det är nästintill omöjligt att göra det bekvämt för sig på en lång bussfärd. Mina ben är i alla fall på tok för långa, och nacken hamnar omedelbart i en onaturlig ställning när jag ska försöka blunda en stund. Hur mycket jag än stökade och bökade för att hitta en någorlunda bekväm sovställning, lyckades jag inte få en blund i ögonen. Men vad gjorde det? Klockan 01.30 var vi äntligen framme. Trött, men ivrigt nyfiken smetade jag bort imman från fönstret för att kunna se staden. Oh! Vad vackert. Där var Duorofloden som rinner igenom staden och sedermera mynnar ut i Atlanten. Siluetten av Eiffels bro, och husen uppbyggda längs kajen. Tätt intill varandra, som om de sökte värme och stöd hos grannväggen, för att inte falla i floden.
Det var en regntung natt och mörkret ville inte avslöja den kaskad av färger som väntade.  Väl ute ur bussen och med bagaget i handen viftade vi till oss en taxi.

Via Europas längsta aveny kom vi till området Park Cinidade, där min första sovplats i norra delen av detta vackra land väntade. Klockan 05.00 slocknade jag på en bäddsoffa, för att ett par timmar senare vakna till larmet av ett yrvaket Porto.

Jag hade inte en aning om var jag var. Heike hade bråttom, hon skulle resa hem till Tyskland samma dag, men vi fixade en god frukost, och jag fick en efterlängtad dusch. Efter hastigt utbyte av adresser, telefonnummer, mejl och kramar bar det iväg in mot centrum för min del. Med snabba instruktioner, en turistkarta i näven och ryggsäcken på plats hoppade jag på lokalbussen. Mot Praca Liberdade.

San Fransisco, fast inte fullt så vitt, tänkte jag. Efter två- tre timmar av Pensao (ungefär som pensionat) letande hittade äntligen ett rum för 12euro natten. (då ca 120kr).
Pensao Nebreza. Den vänliga ägarinnan kunde inte ett ord engelska, och jag talar varken portugisiska eller franska. Min snabblektion med Heike i Lissabon kom väl till pass. ”Lamento muito, falo poco poco portugeese”. Jag var verkligen ledsen att jag inte kunde detta vackra språk, men teckenspråk, ansiktsuttryck och övrigt kroppsspråk kommer man ganska långt med. Fann en utmärkt pastelaria om hörnet. Där en mycket glad och trevlig familj serverade mig morgonens första fantastiskt goda och stora kopp kaffe, till det, en croissant som smakade himmelskt. Snart kunde jag inte heller motstå alla andra läckra bakverk. Efter mina utflykter slank jag in för att avnjuta de enorma florsockerpudrade smördegssnäckorna fyllda med vaniljkräm, eller den chokladfyllda fyrkanten som jag glömt namnet på, men smaken glömmer jag aldrig.

Orienteringen i staden var fortfarande en gåta för mig, jag visste inte var jag befann mig egentligen, men nu hade jag hittat min utgångspunkt för att utforska staden. Mätt i magen, fri från ryggsäcken begav jag mig ut på upptäcktsfärd. Och nog virrade jag runt alltid, inte förrän de sista dagarna på min vistelse i Porto råkade jag av en slump hitta turiststråket. Jag höll mig undan rätt bra, just för att jag inte läst på något om staden innan, utan tog dagen som den kom. Nu efteråt vet jag att jag hamnat utanför själva centrum, i området där portugiserna själva bor, handlar och lever vardagsliv.

Jag hade rymt, rymt från ett vardagsliv till ett helt annat. Lämnat ett trasigt äktenskap där mitt liv stod på spel. Min make hade försökt mörda mig tre gånger, tre gånger som jag var medveten om. Vi hade levt ihop i fyra år, första året var fantastiskt fint, vi gjorde allt som nygifta gör, älskar, gråter, köper hus och försöker skaffa barn. Vi fick huset vi drömde om, men några barn blev det inte. I dag tackar jag min lyckliga stjärna för det.
Huset som skulle vara min borg, blev i stället mitt fängelse, det förvandlades tre månader in på vårt andra år som gifta. Jag minns det som i går. Ernest, som min make heter, blev som förbytt den där marskvällen, som en ylande marskatt skrek han oavbrutet okvädesord, hot och svordomar under fem timmar, med paus för att använda sina vackra händer till att slå mig gul och blå. Han skrek som Sparvhöken, ki-ki-ki-ki. Så lät det i mitt sönderslagna inneröra i varje fall. Som en pilsnabb skugga som kommer farande lågt över marken, likt den snabbflygande Sparvhöken, klippande, korta och runda vingar för att sedan glidflyga – så kom käftsmällarna en efter en. Sparvhöken är en järv och alert jägare som i huvudsak tar mindre offer. Precis som Ernest.

Ernest, en stilig, vältränad händig hantverkare som bröt på amerikanska. En man som lovade guld och gröna skogar, och satte dig på piedestal. Jag föll som en fura. En fura som han sedan satte i gång att skala av barken på, för att sen fortsätta inåt kärnan. Än i dag vet jag inte vad hans mål var- förmodligen bara att bryta ned för att sedan lämna ett vrak efter sig för att kunna sätta klorna i ännu ett offer.

Ernest familj fanns i periferin, något kort möte, men ingen nära kontakt. Det funderade jag inte så mycket på, då min egen relation till min familj inte var helt solid. Den där marsnatten, när allt startade – och fortsatte i två och ett halvt år till kan aldrig raderas ut, pratas ut, redas ut eller läkas ut. De bara är. En del av mig, här och nu.

De kallas inte lägre psykopater, de sociala, spänningssökande, risktagande människorna som blivit förstörda i barndomen, de som nu går ute på våra gator i jakt på nya byten.  Den som aldrig kan känna empati, den som använder dig som ett redskap för att nå sina egna egoistiska mål, den trevliga, som plötsligt blir en våldsbrottsling. Psykopatens drag kallas i dag för Antisocial Personlighetsstörning.

När jag satt där, på ett café på Praca Liberdade i Porto, sippandes på portvinet, bläddrade jag bland mina gamla textmeddelanden i mobiltelefonen. Alla var från honom. Allt annat hade varit otänkbart. Ingen annan hade fått ha kontakt med mig. Det hade han förstås sett till. Ett meddelande löd:” bäst som du är, är ingen annan, kan ingen annan vara, ingen annan än du, jag älskar dej NÅT SÅ VANSINNIGT MYCKET, längtar efter dej. puss” En psykopats kärleksförklaring. Jag la ned mobilen på backen och stampade på den. Plockade upp bitarna och la de på servetten intill mig. Så där, borta. Jag visste ändå att han inte skulle förfölja mig, inte här, inte någon annanstans heller.


FacebookpinterestlinkedininstagramFacebookpinterestlinkedininstagram